Kuponglandet

Dagarna flyter på och vi har redan funnit oss tillrätta i nån sorts vardag, om än en väldigt annorlunda sådan. Just nu är det Golden Week, en veckas ledigt i samband med japanska helgdagar. Vi känner oss lite kluvna inför denna ledighet, vi har ju knappt börjat läsa, men samtidigt är det ju alltid trevligt med lite lov. Vi har planer på att hyra bil ett par dar och köra en liten roadtrip på Hokkaido, ön vi bor på. Vi är dock beroende av postgången mellan Sverige och Japan då Emma lyckades glömma sitt körkort i vinterjackan hemma i Skövde.

Om man på tempeljakt beger sig ut, får man oavsett väderlek se till att njut(a).

En av många saker som fascinerar oss med Japan är deras stora användning av kuponger och biljetter. Allt ska vara så förbaskat effektiviserat, maskiner finns för alla ändamål. Ta vårt universitets matsal t.ex. Utanför står glasmontrar där man kan kika på dagens utbud. När man väl bestämt sig för vad man vill ha ställer man sig i kö till en automat där man beställer sin mat och får en kupong. Väl inne i matsalen ställer man sig i nästa kö, denna gång för att lämna sin kupong till en timid mattant som bugar och lämnar över en plastbricka med ett nummer. Sen behöver man bara vänta på att få sitt nummer utropat och kan därefter sätta sig för att avnjuta sin förhoppningsvis ätbara lunch. Det var ju det här med maten. Vi hade förväntat oss sushi i mängder och fräscha vitaminstinna anrättningar, men har sakta men säkert tvingats inse att man i Japan inte jobbar så mycket med varken färg- eller smakrik mat. Man har en tendens att servera brungrå sörja med oidentifierbart innehåll, alltid ackompanjerat av ägg (rått, kokt, stekt, omelett eller pudding) och vitkål. Får man en gurkskiva på tallriken är lyckan gjord, ibland unnar man sig ett äpple, men då delar man det såklart i två delar och sparar halva till nästkommande dag. Frukt och grönt är så dyrt att japanerna inte vet hur en tomat smakar, därför finns det ofta tillfälle att ta del av de otaliga smakprov som erbjuds på varuhusens frukt- och grönsaksavdelningar. Häromdan hade vi riktigt tur, frukt och grönsaksavdelningen var obemannad och vi kunde ohämmat gå loss med våra tandpetare.

I varje gathörn finns ett gäng dryckesautomater. Varmt och kallt kaffe står bredvid varandra, el är inget man spar på i Japan, t.o.m. toasitsarna är uppvärmda.

Åter till kuponger och biljetter. Det är väldigt viktigt att man när man fått en biljett i handen håller hårt i den, annars kan det gå riktigt illa. Ta Emma som exempel. Nyanländ och orutinerad förstod hon inte vikten av att ha kvar den 2 cm stora pappersflisan till biljett som hon fick på flygbussen in till Sapporo. Detta fick hon bittert ångra när hon med darr på underläppen på stapplande japanska försökte övertala busschauffören att släppa av henne.

Mängden kuponger och biljetter ökat sannolikheten för ödesdigra förväxlingar. Ta Rebecka som exempel. Efter en helkväll på Izakaya skulle hela gänget ta sig hemåt med tunnelbanan. Alla slinker smidigt igenom spärrarna. Rebecka är sist som vanligt. Hon gräver i jackfickan och paniken stiger när hon ser sina kamrater försvinna nerför rulltrappan. När hon väl hittar kortet vill inte maskinen ta emot det och en gäll signal ljuder över stationsbyggnaden. En vakt kommer till Rebeckas undsättning och hon försöker förklara att alla hennes vänner har likadana kort och att det måste vara något fel på maskinen. Vakten nickar, men kollar samtidigt på kortet med misstänksam blick. Sekundera tickar och Rebecka gör upp planer för hur hon ensam ska kunna ta sig helskinnad hem, är det måhända läge för en taxi? Sen får hon se sin vapendragare komma springandes, två kliv i taget med andan i halsen, uppför trappan. Med en snabb blick på Rebeckas biljett löser Emma hela mysteriet, "du har ju för fan stoppat in kafeteriakortet" utbrister hon med både ilska och lättnad i rösten. Rebecka skäms så mycket att hon bugar sig 10 gånger samtidigt som hon fnissar hysteriskt.

Igår besökte vi en fiskmarknad. Rebecka hittade en kompis.

Även Emma fann sig en vän.

Vi for upp i ett högt torn, synd bara att vi inte såg nåt för allt regn.

Skolan bjöd på superfin lunch på fiskrestaurang. Mycket uppskattat men lite väl mycket rå fisk. Emma fick ta sig en banan.

Free Bar!

Helgen inleddes i torsdags. Erik-san fyllde ärorika 21 år och detta firades självklart med både pompa och ståt. När vi, trötta efter en japanskalektion, kom hem fann vi vårt vardagsrum ockuperat av driftiga japaner. De var överallt, sysselsatta med diverse partyförberedelser. Tårtbakning, sushirullning, girlangupphängning, födelsedagsplakatskrivning och risluftning. Vi som sett fram emot att slå oss ner med en öl framför Donkey Kong innan vi skulle ta en liten powernap och ladda för kvällens bravader fann situationen smått obehaglig och dog en smula inombords.

Efter ett par glas sake, lite sushi och jordgubbstårta så började det ordna upp sig och svenskarna intog vardagsrumsgolvet och shakeade loss medan japanerna såg på med skräckblandad förtjusning. Resten av kvällen spenderades på halvt suspekt nattklubb med en DJ som inte kan beskrivas som annat än retarderad.

Johan och Daniel avnjuter Eriks födelsedagstårta

Egenrullad sushi is the shit

Dan därpå, fest likaså! Stor välkomstfest hade anordnats för oss svenska utbytesstudenter. Man kunde inte undgå att känna sig lite smått patriotisk när man såg den svenska flaggan, målad, utklippt och upptejpad på väggen i sann dagisanda. Innan vi fick hugga in på den stora buffén fick vi tillfälle att träffa och mingla lite avslappnat(not) med våra japanska faddrar. Tydligen är det populärt att umgås med utbytingar här i Japan så vi fick inte bara en fadder utan 2-3 per person. De hade verkligen lyckats matcha våra personliga profiler för att vi skulle få så mycket utbyte av varandra som möjligt(not). En av Emmas faddrar hade svårt att släppa taget vid festens slut. Emma körde den lite artiga "see you around" varvid han svarar "when and what time and where?" Dan därpå mottog Emma ett mejl där han uttrycker sina förväntningar på fadderskapet:

Hi,Emma!!
I'm very glad to have met you and enjoyed talking with you.
I want to make a good memory with you.
I will go out for various places together.
For example, to go shopping, to eat Japanese food, to go to the hot spring, to go sightseeing in Hokkaido...etc.
Have a good weekend!!
See you soon,
Yoshiki

Detta säger mycket om japanerna, Yoshiki i synnerhet. Fint på något vis.

Efter välkomstfesten på skolan fortsatte vi, tillsammans med ett stort gäng japaner, ner till en Izakaya i Suzukino, Sapporos nöjesdistrikt. Där fick för en billig penning tillgång till oändliga mängder mat samt fria drinkar. De jobbar mycket så här i Japan. För oss ger detta blandade känslor. Gratis är alltid gott, det är fantastiskt att kunna beställa in drink efter drink utan minsta inre överläggning. Samtidigt får väl medges att det faktum att man pga den ringa alkoholhalten måste dricka dubbelt så många drinkar och därmed måste springa dubbelt så många gånger på toa tar bort lite av glansen. Men visst är det ändå fantastiskt med fri bar.

På väg mellan uteställena slank vi in i en djuraffär. Vi blev tvungna att återvända dan därpå, för att då tillbringa en dryg timme bland kattungar och hundvalpar.

Trevlig kille

Sen begav vi oss mot ett av de otaliga karaokepalatsen. Byggnaderna ser ut ungefär som sagoslottet på Liseberg, bara mycket större. I lobbyn får man känslan av att man befinner sig på ett kasino i Vegas. Våning efter våning med små mörka rum utrustade med discolampor, glittrande väggar samt ett avancerat ljudsystem, alla med egen telefon som används för att tillkalla kypare när drinkarna börjar sina. Även här är det fri bar som gäller.

När vi svenskar framåt tresnåret började tröttna på powerballader och hårdrockshits och försiktigt lade fram att nu är det kanske dags att tänka på refrängen, blev våra japanska vänner förvånade. Vi hade ju faktiskt rummet till klockan sex.

Det kan ha varit en Spice Girlslåt vi sjöng

Vi tackar och bockar för alla fina, uppmuntrande kommentarer. Rebecka undrar dock var hennes familj håller hus. Har familjen Andom tillgång till World Wide Web månntro?

DonkeyKong is king!

Idag träffade vi våra lärare för en kort intervju. De mätte pulsen på vår japanska och kollade så att vi alla hade ordnat med lexikon och ett översättningsprogram till datorn. Vi hade varken lexikon eller översättningsprogram till våra datorer, men ville inte göra Hiromisensei besviken genom att erkänna vilka slarviga svenskor vi är så vi ljög. Bara sådär, utan minsta tvekan. När Emma återvände från sin intervju och erkände för vännerna vad hon just gjort kallades hon både det ena och det andra. Tror bl.a. "ond människa" förekom. Rebecka gick rakryggad mot sin intervju, hon skulle minsann säga sanningen och göra rätt för sig. Väl på plats var situationen en annan och även hon återvände med skam i blicken.

Vädret är ungefär så dåligt det kan bli, tänk höst i England, och lägg på lite mer regn. Dagen har passerat obemärkt förbi. Mysbyxor, soffa, filt och choklad, mer krävs inte för att göra ett gäng halvjapaner glad(a). Vårt kollektiv har turligt nog välsignats med ett Supernintendo. Till vår förtjusning finns favvospelet DonkeyKong i spellådan. Ni som inte själva upplevt glädjen i att samla bananer för att tjäna extraliv, att i hög fart susa nerför en övergiven gruvbana eller att ta sina första kliv in i en ny värld efter att precis ha besegrat en skräckinjagande boss kanske inte förstår tjusningen i ett 90-tals spel med halvtaskig grafik. För oss är detta nostalgi. Plötsligt minns våra fingrar kortkommandon vi hade glömt fanns, adrenalinet pumpar och endorfinerna flödar som efter ett BodyCombat pass med
Snygg-Mattias på SATS.

Apropå SATS så saknar vi träningen något så in i Norden. Här består kosten främst av ris. Morgonris, lunchris och kvällsris är en direktöversättning av japanernas frukost, lunch och middag. Frukt och grönt är inte att tänka på. En banan kan slinka ner om man vill lyxa till det.



Frukt är en lyxvara i Japan. Mangofrukten på bilden gick loss på en 5000 yen, i runda slängar 400 svenska kronor

Vardagsmotionen består av att ta sig en trappa upp, från soffan till sitt rum för att hämta en bit choklad eller kanske en påse te, därför hoppade vi igår högt av glädje när vi fick veta att utbytesstudenterna, tillsammans med internationella föreningen skulle samlas för gemensam gymnastik.

Sportbehån på, löparskorna likaså. Det första vi fick göra när vi kom till salen var att ta av skorna. Vi satte oss ner för och lyssna på kvinnan i konstig klädnad. Vid sin sida hade hon en tolk. Gud så bra tänkte vi, nu kan vi hänga med i stegen. När vi uppmanades att kolla in vår närmsta granne och säga något uppmuntrande om denne väcktes misstanken att detta inte skulle bli ett vanligt gympapass. Rebecka fick panik när hon insåg att hennes granne var japan och dessutom man så hon låtsades helt enkelt inte fatta vad övningen gick ut på.

Därefter blev stämningen närmast sektartad. Ave Maria spelades på repeat, rörlighetsövningar varvades med massage och berättelser om mirakulösa cancertillfrisknanden. Visste ni att man kan förlora tre kilo över en natt bara genom att dra i stortån och tänka positiva tankar?

Japanerna var överförtjusta och skepticismen lyste med sin frånvaro. När vi blev ombedda att kolla in hur mycket vackrare vår granne blivit vid övningens slut fick vi bita oss i kinderna för att inte börja skratta. Emma upplyste oss alla senare om att hon känt lite blodsmak i munnen. Vi såg ju precis likadana ut, förutom Rebecka som med sin känsliga hud hade fått utslag i ansiktet.

Efter detta totala fiasko fick vi ångest över vår slappa tillvaro och gav oss ut på en löparrunda. Vi hade lite förträngt att vi bor på ett berg och att vägen hem består av enbart uppförsbacke. Detta blev vi dock påminda om när vi tog de första stegen uppför den oändliga trappan upp till universitet. Paniken steg när vi insåg att det var mitt i rusningstrafik och att trappan trafikerades av alla japanska skolungdomar på väg hem. Imponerade av vår västerländska fysik stannade de upp och stirrade ohämmat. Vi var så illa tvungna att leva upp till det ideal de förväntade sig och sprang därför hela trappan upp utan att stanna. Sen dog vi.


Frågan är om vi vågar oss ut på nån mer löparrunda. Snälla läsare. Ni som kommer att följa bloggen och märker att vi på bilderna blir större och större får hemskt gärna upplysa oss om detta.

Söndag

Vårt nya korridorsliv ställer till med otyg. Moonwalk nerför vardagsrumstrappen, storkok med korvgryta och en febersjuk Johan som i sann arg granne-anda sliter upp vardagsrumsdörren och menar att nu får det vara slutfestat.
Oron över att våra yngre kamrater skall:

1. strunta i att diska
2. ställa till med brakfest
3. bete sig allmänt ohyfsat

ter sig plötsligt ganska obefogad. Eller som Erik igår uttryckte det: fan tjejer, ni är ju riktigt roliga, jag som trodde ni var gamla skator! Vi är tydligen more than meets the eye.
Dagen har gått i trötthetens tecken. Vi tog oss, när hungern inte längre gick att bortse från, ner till Coop, stormarknaden 10 minuter bort från campus. Och ja, den heter faktiskt Coop, loggan är närmast identisk. Dock skiljer sig utbudet en smula från dess svenska konkurrent.



I var och vartannat gathörn hittar man en 100 yen store, stora affärer fyllda med allt från trädgårdstomtar till ätpinnar med hello kitty-motiv för ca 8 kr. I Japan jobbar man mycket med kvantitet före kvalitet, eller rättare sagt gulligt före funktionellt. Helt fantastiskt, Rusta släng dig i väggen!



Vi hade inte riktigt räknat med att få uppleva ytterligare en vinter så snart, och har därför inte med oss några varma kläder. I ren panik gick vi idag loss på 100 yen affärens vinterutbud och kom hem med dessa kap. Ett par obeskrivligt fula, men varma fingervantar och ett par lite sötare som inte fyller sin funktion.

Efter att spenderat åtskilliga timmar i just en sådan affär, samt lagt stor möda på att välja rätt rissort var blodsockret lågt och vi kände oss välförtjänta av ett besök på McDonalds. Med varsin cheeseburgare i handen powerwalkade vi nöjda hemåt. Emma, som jobbat på McDonalds och fortfarande, många år senare känner en samhörighet med den amerikanska jätten, var upprörd över att man i Japan tagit sig friheten att använda sig av värmeskåp. Detta för att i sann BurgerKing anda hålla köttet varmt innan det läggs mellan brödskivorna, något som helt strider mot den svenska McDonalds standarden. Diskussionen gick het. Rebecka tyckte köttet smakade bättre här än hemma och var mer fascinerad över att arbetsuniformen i köket var slående lik flygvärdinnans, fulländad med matta strumpbyxor och mörkblå pumps.

Då sker det som inte får ske när man levt på ris och nudlar i en vecka (i ärlighetens namn har vi ätit västerländskt ända sen vi på flyget från München valde Kitkat framför risbollar). Emma, som i stundens hetta gestikulerar vilt, tappar sin cheeseburgare i den japanska asfalten och sekunderna som följer blir ödesdigra. Rebecka, snabb i tanken som hon är, skriker "ta upp den!" Emma tvekar och Rebecka utbrister till eventuella ögonvittnen "Baggu wa doko desuka?" på stapplande japanska. Ordagrannt "var finns väska?", ett försök till "var finns närmaste soptunna?". På detta vis vill hon rädda sin vän från att tappa ansiktet. Hon vet ju mycket väl att en soptunna är det sista Emma tänker på i nuläget.

Tokyolicous!

Vi har nu, efter en omtumlande, fantastisk och alldeles bedårande vecka, lämnat Japans huvudstad bakom oss och installerat oss på campus i Sapporo. För alla er som aldrig haft den stora glädjen/äran att få vandra längs Tokyos skinande rena gator vill vi nu dela med oss av våra erfarenheter.

Vårt första möte med Tokyo blir som väntat omtumlande. En överraskande, men ack så välkommen hetta möter oss när vi tar våra första steg ut på perrongen på Shinjukus tunnelbanestation. När vi kliver ur taxin framför vårt lägenhetshotell börjar svetten att rinna, dock inte pga den stekande solen. Tvivlet växer sig starkt, frågorna hopas. Varför har inte hotellet någon skylt? Varför står det "Dancestudio" på receptionsdörren? Har vi kommit rätt?

Vi har kommit rätt. "Don´t mind the laundry on the floor, I´ll clean later" skriker den stressade japanskan till Johan innan hon kastar över nycklarna till oss och förklarar att vi har pandarummet en trappa upp och att hon är tillbaka om 45 minuter då hennes danslektion är över. Herrskor i hallen, halvfulla schampoflaskor i badrummet och ett fläckigt leopardpåslakan bidrar till att vi efter en kort överläggning beslutar oss för att hitta ett annat boende.

Vi besparas från ytterliggare obehagliga överraskningar och resterande dagar överträffar alla förväntningar.

Tokyo by night

En teceremoni i all sin enkelhet

Låt er icke luras. Det är inte så gott som det ser ut

På Izakaya, japans kvarterskrog

Ja ni ser ju själva. Herren cyklar Tokyos gator runt med en kanin i cykelkorgen. Passar på att visa upp den vid övergångstället. Gulligt tills han utbrister "oishii desu", jättesmaskig!


Affärsmän viker sig dubbla av skratt och en äldre kvinna cyklar nästan in i en betongpelare.
Var det frukostätandet på allmän plats eller västerlänningarna månntro? Eller kombinationen?

Rebecka får för sig att hon ska pröva en cigarett, slutar lite sisådär

Utanför shinjukupark

Utanför glasögonaffären på hörnet står en man och rappar om diverse optikrelaterade produkter. Samtliga fyra dagar, vid vitt skilda tidpunkter står han där. Linsvätska, glasögon, putsduk... Måste vara världens mest otacksamma jobb, hur gick anställningsintervjun till? Och vad händer när han blir sjuk? Måste någon av de andra anställda hoppa in, och vem är i så fall kvalificerad nog?

Under den dryga vecka vi hittills spenderat i Japan har ett flertal funderingar väckts. Då de är rätt många väljer vi att redovisa dem i punktform. Vi ber er allra ödmjukast att om ni sitter inne med svar på någon av dessa frågor kontakta oss. Vi avser dock ägna en stor del av vår vistelse i att fördjupa oss i nedanstående fenomen.

• Hur kommer det sig att gatorna är skinande rena trots att avsaknaden av papperskorgar är nästintill total. Vi såg en kvinna plocka upp sin hunds avföring och utan tvekan stoppa ner bajspåsen i sin designhandväska. Är det så man löser skräpproblematiken som kan uppstå i miljonstäder, och isåfall, hur ser handväskan ut vid dagens slut?

• Varför hittar inte taxichaufförerna och varför använder de inte den obligatoriska GPS:en?

• Hur har man råd att ha så många tillsynes onödiga anställda? Är det verkligen nödvändigt med tre personer som ber förbipasserande akta sig för bilen som är på väg att köra ut ur parkeringshuset? Och hade man inte klarat sig utan den person som bugar och säger tack när man lämnar tunnelbanestationen? Kanske är detta Japans sätt att hålla sysselsättningen uppe.

• Vart går egentligen gränsen mellan gulligt och porrigt? Väldigt oklart, men kjolarna är oerhört korta oavsett väderlek. Och vad är det som är så lockande med tecknad porr att det ingår i 7elevens standardutbud?

• Hur kan japanerna vara så förbaskat väluppfostrade och timida? De ställer sig snällt i raka led i kö till tunnelbanan under värsta rusningstrafik och kriminaliteten är i stort sett obefintlig. I världens största stad promenerar gemene man runt med designplånböcker stora som tegelstenar uppstickande ur bakfickan. Det är fint att se.

• Varför pratar man inte om den utbredda vardagsalkoholismen? Att efter en 12-timmars arbetsdag gå direkt till Izakayan/karaokebaren, supa sig full, spy och ta en liten powernap på bordet kan ju inte vara hälsosamt i längden. Tråkigt att se.
  
  

Världens mest trafikerade övergångsställe, här skulle du trivas Catta!