Söndag

Vårt nya korridorsliv ställer till med otyg. Moonwalk nerför vardagsrumstrappen, storkok med korvgryta och en febersjuk Johan som i sann arg granne-anda sliter upp vardagsrumsdörren och menar att nu får det vara slutfestat.
Oron över att våra yngre kamrater skall:

1. strunta i att diska
2. ställa till med brakfest
3. bete sig allmänt ohyfsat

ter sig plötsligt ganska obefogad. Eller som Erik igår uttryckte det: fan tjejer, ni är ju riktigt roliga, jag som trodde ni var gamla skator! Vi är tydligen more than meets the eye.
Dagen har gått i trötthetens tecken. Vi tog oss, när hungern inte längre gick att bortse från, ner till Coop, stormarknaden 10 minuter bort från campus. Och ja, den heter faktiskt Coop, loggan är närmast identisk. Dock skiljer sig utbudet en smula från dess svenska konkurrent.



I var och vartannat gathörn hittar man en 100 yen store, stora affärer fyllda med allt från trädgårdstomtar till ätpinnar med hello kitty-motiv för ca 8 kr. I Japan jobbar man mycket med kvantitet före kvalitet, eller rättare sagt gulligt före funktionellt. Helt fantastiskt, Rusta släng dig i väggen!



Vi hade inte riktigt räknat med att få uppleva ytterligare en vinter så snart, och har därför inte med oss några varma kläder. I ren panik gick vi idag loss på 100 yen affärens vinterutbud och kom hem med dessa kap. Ett par obeskrivligt fula, men varma fingervantar och ett par lite sötare som inte fyller sin funktion.

Efter att spenderat åtskilliga timmar i just en sådan affär, samt lagt stor möda på att välja rätt rissort var blodsockret lågt och vi kände oss välförtjänta av ett besök på McDonalds. Med varsin cheeseburgare i handen powerwalkade vi nöjda hemåt. Emma, som jobbat på McDonalds och fortfarande, många år senare känner en samhörighet med den amerikanska jätten, var upprörd över att man i Japan tagit sig friheten att använda sig av värmeskåp. Detta för att i sann BurgerKing anda hålla köttet varmt innan det läggs mellan brödskivorna, något som helt strider mot den svenska McDonalds standarden. Diskussionen gick het. Rebecka tyckte köttet smakade bättre här än hemma och var mer fascinerad över att arbetsuniformen i köket var slående lik flygvärdinnans, fulländad med matta strumpbyxor och mörkblå pumps.

Då sker det som inte får ske när man levt på ris och nudlar i en vecka (i ärlighetens namn har vi ätit västerländskt ända sen vi på flyget från München valde Kitkat framför risbollar). Emma, som i stundens hetta gestikulerar vilt, tappar sin cheeseburgare i den japanska asfalten och sekunderna som följer blir ödesdigra. Rebecka, snabb i tanken som hon är, skriker "ta upp den!" Emma tvekar och Rebecka utbrister till eventuella ögonvittnen "Baggu wa doko desuka?" på stapplande japanska. Ordagrannt "var finns väska?", ett försök till "var finns närmaste soptunna?". På detta vis vill hon rädda sin vän från att tappa ansiktet. Hon vet ju mycket väl att en soptunna är det sista Emma tänker på i nuläget.