Kuponglandet

Dagarna flyter på och vi har redan funnit oss tillrätta i nån sorts vardag, om än en väldigt annorlunda sådan. Just nu är det Golden Week, en veckas ledigt i samband med japanska helgdagar. Vi känner oss lite kluvna inför denna ledighet, vi har ju knappt börjat läsa, men samtidigt är det ju alltid trevligt med lite lov. Vi har planer på att hyra bil ett par dar och köra en liten roadtrip på Hokkaido, ön vi bor på. Vi är dock beroende av postgången mellan Sverige och Japan då Emma lyckades glömma sitt körkort i vinterjackan hemma i Skövde.

Om man på tempeljakt beger sig ut, får man oavsett väderlek se till att njut(a).

En av många saker som fascinerar oss med Japan är deras stora användning av kuponger och biljetter. Allt ska vara så förbaskat effektiviserat, maskiner finns för alla ändamål. Ta vårt universitets matsal t.ex. Utanför står glasmontrar där man kan kika på dagens utbud. När man väl bestämt sig för vad man vill ha ställer man sig i kö till en automat där man beställer sin mat och får en kupong. Väl inne i matsalen ställer man sig i nästa kö, denna gång för att lämna sin kupong till en timid mattant som bugar och lämnar över en plastbricka med ett nummer. Sen behöver man bara vänta på att få sitt nummer utropat och kan därefter sätta sig för att avnjuta sin förhoppningsvis ätbara lunch. Det var ju det här med maten. Vi hade förväntat oss sushi i mängder och fräscha vitaminstinna anrättningar, men har sakta men säkert tvingats inse att man i Japan inte jobbar så mycket med varken färg- eller smakrik mat. Man har en tendens att servera brungrå sörja med oidentifierbart innehåll, alltid ackompanjerat av ägg (rått, kokt, stekt, omelett eller pudding) och vitkål. Får man en gurkskiva på tallriken är lyckan gjord, ibland unnar man sig ett äpple, men då delar man det såklart i två delar och sparar halva till nästkommande dag. Frukt och grönt är så dyrt att japanerna inte vet hur en tomat smakar, därför finns det ofta tillfälle att ta del av de otaliga smakprov som erbjuds på varuhusens frukt- och grönsaksavdelningar. Häromdan hade vi riktigt tur, frukt och grönsaksavdelningen var obemannad och vi kunde ohämmat gå loss med våra tandpetare.

I varje gathörn finns ett gäng dryckesautomater. Varmt och kallt kaffe står bredvid varandra, el är inget man spar på i Japan, t.o.m. toasitsarna är uppvärmda.

Åter till kuponger och biljetter. Det är väldigt viktigt att man när man fått en biljett i handen håller hårt i den, annars kan det gå riktigt illa. Ta Emma som exempel. Nyanländ och orutinerad förstod hon inte vikten av att ha kvar den 2 cm stora pappersflisan till biljett som hon fick på flygbussen in till Sapporo. Detta fick hon bittert ångra när hon med darr på underläppen på stapplande japanska försökte övertala busschauffören att släppa av henne.

Mängden kuponger och biljetter ökat sannolikheten för ödesdigra förväxlingar. Ta Rebecka som exempel. Efter en helkväll på Izakaya skulle hela gänget ta sig hemåt med tunnelbanan. Alla slinker smidigt igenom spärrarna. Rebecka är sist som vanligt. Hon gräver i jackfickan och paniken stiger när hon ser sina kamrater försvinna nerför rulltrappan. När hon väl hittar kortet vill inte maskinen ta emot det och en gäll signal ljuder över stationsbyggnaden. En vakt kommer till Rebeckas undsättning och hon försöker förklara att alla hennes vänner har likadana kort och att det måste vara något fel på maskinen. Vakten nickar, men kollar samtidigt på kortet med misstänksam blick. Sekundera tickar och Rebecka gör upp planer för hur hon ensam ska kunna ta sig helskinnad hem, är det måhända läge för en taxi? Sen får hon se sin vapendragare komma springandes, två kliv i taget med andan i halsen, uppför trappan. Med en snabb blick på Rebeckas biljett löser Emma hela mysteriet, "du har ju för fan stoppat in kafeteriakortet" utbrister hon med både ilska och lättnad i rösten. Rebecka skäms så mycket att hon bugar sig 10 gånger samtidigt som hon fnissar hysteriskt.

Igår besökte vi en fiskmarknad. Rebecka hittade en kompis.

Även Emma fann sig en vän.

Vi for upp i ett högt torn, synd bara att vi inte såg nåt för allt regn.

Skolan bjöd på superfin lunch på fiskrestaurang. Mycket uppskattat men lite väl mycket rå fisk. Emma fick ta sig en banan.