DonkeyKong is king!

Idag träffade vi våra lärare för en kort intervju. De mätte pulsen på vår japanska och kollade så att vi alla hade ordnat med lexikon och ett översättningsprogram till datorn. Vi hade varken lexikon eller översättningsprogram till våra datorer, men ville inte göra Hiromisensei besviken genom att erkänna vilka slarviga svenskor vi är så vi ljög. Bara sådär, utan minsta tvekan. När Emma återvände från sin intervju och erkände för vännerna vad hon just gjort kallades hon både det ena och det andra. Tror bl.a. "ond människa" förekom. Rebecka gick rakryggad mot sin intervju, hon skulle minsann säga sanningen och göra rätt för sig. Väl på plats var situationen en annan och även hon återvände med skam i blicken.

Vädret är ungefär så dåligt det kan bli, tänk höst i England, och lägg på lite mer regn. Dagen har passerat obemärkt förbi. Mysbyxor, soffa, filt och choklad, mer krävs inte för att göra ett gäng halvjapaner glad(a). Vårt kollektiv har turligt nog välsignats med ett Supernintendo. Till vår förtjusning finns favvospelet DonkeyKong i spellådan. Ni som inte själva upplevt glädjen i att samla bananer för att tjäna extraliv, att i hög fart susa nerför en övergiven gruvbana eller att ta sina första kliv in i en ny värld efter att precis ha besegrat en skräckinjagande boss kanske inte förstår tjusningen i ett 90-tals spel med halvtaskig grafik. För oss är detta nostalgi. Plötsligt minns våra fingrar kortkommandon vi hade glömt fanns, adrenalinet pumpar och endorfinerna flödar som efter ett BodyCombat pass med
Snygg-Mattias på SATS.

Apropå SATS så saknar vi träningen något så in i Norden. Här består kosten främst av ris. Morgonris, lunchris och kvällsris är en direktöversättning av japanernas frukost, lunch och middag. Frukt och grönt är inte att tänka på. En banan kan slinka ner om man vill lyxa till det.



Frukt är en lyxvara i Japan. Mangofrukten på bilden gick loss på en 5000 yen, i runda slängar 400 svenska kronor

Vardagsmotionen består av att ta sig en trappa upp, från soffan till sitt rum för att hämta en bit choklad eller kanske en påse te, därför hoppade vi igår högt av glädje när vi fick veta att utbytesstudenterna, tillsammans med internationella föreningen skulle samlas för gemensam gymnastik.

Sportbehån på, löparskorna likaså. Det första vi fick göra när vi kom till salen var att ta av skorna. Vi satte oss ner för och lyssna på kvinnan i konstig klädnad. Vid sin sida hade hon en tolk. Gud så bra tänkte vi, nu kan vi hänga med i stegen. När vi uppmanades att kolla in vår närmsta granne och säga något uppmuntrande om denne väcktes misstanken att detta inte skulle bli ett vanligt gympapass. Rebecka fick panik när hon insåg att hennes granne var japan och dessutom man så hon låtsades helt enkelt inte fatta vad övningen gick ut på.

Därefter blev stämningen närmast sektartad. Ave Maria spelades på repeat, rörlighetsövningar varvades med massage och berättelser om mirakulösa cancertillfrisknanden. Visste ni att man kan förlora tre kilo över en natt bara genom att dra i stortån och tänka positiva tankar?

Japanerna var överförtjusta och skepticismen lyste med sin frånvaro. När vi blev ombedda att kolla in hur mycket vackrare vår granne blivit vid övningens slut fick vi bita oss i kinderna för att inte börja skratta. Emma upplyste oss alla senare om att hon känt lite blodsmak i munnen. Vi såg ju precis likadana ut, förutom Rebecka som med sin känsliga hud hade fått utslag i ansiktet.

Efter detta totala fiasko fick vi ångest över vår slappa tillvaro och gav oss ut på en löparrunda. Vi hade lite förträngt att vi bor på ett berg och att vägen hem består av enbart uppförsbacke. Detta blev vi dock påminda om när vi tog de första stegen uppför den oändliga trappan upp till universitet. Paniken steg när vi insåg att det var mitt i rusningstrafik och att trappan trafikerades av alla japanska skolungdomar på väg hem. Imponerade av vår västerländska fysik stannade de upp och stirrade ohämmat. Vi var så illa tvungna att leva upp till det ideal de förväntade sig och sprang därför hela trappan upp utan att stanna. Sen dog vi.


Frågan är om vi vågar oss ut på nån mer löparrunda. Snälla läsare. Ni som kommer att följa bloggen och märker att vi på bilderna blir större och större får hemskt gärna upplysa oss om detta.